Den här känslan av att vara insnöad om natten. Av att vakna "för tidigt" och känna sig halvt "rassad & trassad" halvt skrivsugen. Undrar om fler än jag lider av det? Igår kikade vi på nya favoritserien om Marco Polo på Netflix och så kan jag inte hålla mig heller ifrån att kika lite på Kabel-TV om det kommer några program på franska. Jag tänker att det är åtminstone ett sätt att studera och hålla den lilla eller stora mängd franska ord jag har i huvudbollen lite aktiv. Just innan jag somnade kom ett program om Hergé, han som tecknade Tintin serierna. Med bandinspelningar där Hergé berättar hur han ibland kunde känna sig angstig, jagad och ofri på något sätt och hur det för honom hade att göra med något vitt. Som ett stort vitt fält snö, eller ett stort vitt akvarellpapper. Han försökte komma undan den underliga känslan genom att "skicka" Tintin till Tibet. Egentligen har jag väl rätt att skriva vad jag vill här tidigt i morgontimmarna. Det är bara det att det ännu är så tyst och mörkt och snöigt därutanför fönstret. Jag kan inte säga jag sover dåligt om jag börjar försöka där vid 10-tiden på kvällen. Men om man ännu skulle följa ljuset borde man då alltså börja slå upp sina små blå först fram emot nie, halvtiotiden. Vinternatt för lång ännu då alltså. Och ja: Visst kan jag förstå att ett vitt fält snö kan vara obehagligt. Om man skulle vara tvungen att sova ute i det som en isbjörn ungefär. Nu har jag då ändå tak över huvudet denna vinter och bor så att jag inte behöver bära ved. Det känns bra, men ibland också ensamt. Så att vad har jag då för problem? Att livet inte hela tiden kan vara en sommarvarm nattfiesta på en strand i söderhavet bland en massa hottentotter, hobbitar och kurreduttar? ? Muskelvärk ibland, någon sorts känsla av att jag borde kanske röra mig ännu mer? Utan att bli för rastlös så att stillsamt folk här omkring får nerver av att se det? Det där med att passa in, kompromissa, kunna jämka sig. Att ställa upp, finnas till hands, få dåligt samvete för att man vill dra sig tillbaka och vila. Kanske att det inte bara är Hergé och jag som har det så? Kanske att många kvinnor har det så: Alla de där kraven om att kunna "passa upp" överallt och hela tiden. Vi ska passa in och då fick jag då ner det som snurrade i huvudknoppen mest idag. Det är söndag och bara det ljusnar försvinner den underliga nattkänslan. Fram emot mitten av mars blir det ännu bättre: Mera ljus i vardagen och då blir det också mer tillåtet att liksom vara i farten med något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar