i väntan på våren

Bilden till vänster är en samling föremål som för mig representerar sådant som hänt och sådant som jag skulle vilja arbeta vidare med. Man väntar hela tiden på något: Att en älskad vän ska återvända, att vi ska få mötas igen, att det efter en gråmulen dag ska bli vackert väder igen, att hälsan ska hålla i vardagen. Just nu skulle jag vilja vila jullov några dagar, timmar till. Vi har snödrivor i massor just nu. Jag känner mig lite spänd, men har mindre huvudvärk än i morse. Den lilla vita skyddsängeln fick jag på födelsedagen, men samtidigt såg jag många fler ungdomar och vänner och 2 små flickor bara några månader gamla. Ett verkligt fint minne. Min mormor brukade också ha sådana små porslinsfigurer bredvid sin spegel. Tankarna idag, kretsar lite kring det: Att vara nästan i en sådan ålder att jag kunde vara någons mormor. Jag kanske kan välja att bli det: Leka "mormor come back". Hon var vacker som ung, min mormor. Solrutan rakt på henne avslöjar ju det, fast så såg jag aldrig henne. Det är konstigt på sätt och vis. Vacker som en filmstjärna var hon ju. Jag såg faktiskt under julen i år en finskspråkig svartvit film som jag missade både titel, medverkande och årtal på. Men den handlade om en kvinna, som i den svenska textslingan, kallades "bergsrådinnan", alltså "vuorineuvoksetar" i den finska dialogen. Hennes historia handlade om att hon hade rest mycket i Europa, men till slut kom att arbeta i en liten backstuga. Det skulle vara roligt att hitta någon tidning med filmtiteln igen. På riktigt hette min mormor Else och var vad jag vet, inte alls filmstjärna. Men så träffade jag henne, första gången år 1966 också. Min mamma Berit Carita är född 1943 och sådana årtal har i Finland rätt stor betydelse, för alla som läst ens lite historia om vårt land. Mormor berättade en gång att hon fick min mamma när hon redan fyllt trettio, så om jag förstod och minns rätt skulle mormor då varit född redan på 1920 talet. Inte riktigt för hundra år sedan, men för min systerdotter Matilda som är nitton år och kallar henne "gammelmormor" ter det sig säkert som en lång tid. Hon som jag kallar gammelmormor hette också Maria i förnamn, men jag tror det var Jåfs i efternamn. Tills hon gifte sig med Ville Sigfrids alltså. När jag träffade de två små baby töserna på ett kalas den 21 dec 2014, fick jag inte genast reda på vad de skulle heta. Jag har inte sett deras namn i skrift men jag tyckte det lät som att den ena skulle bli en "Mirja" och den andra en "Milove". Men hur man på olika språk skulle välja att skriva det, det får jag väl kanske reda på framöver, om jag träffar flickorna igen. De ska i varje fall inte bo så långt borta. Jag antar att det är flickor eftersom de hade rosa kläder. Men är föräldrarna skojfriska så kan den ena eller båda också ha varit pojkar. Livet är fullt av mysterier.