Den här veckan försöker vi komma igång igen då, med MI studierna i mer ordnad schemalagd form. Jag fortsätter som tidigare med en kurs i spanska, gitarrspelning och keramik. Men i kurshäftet finns många fler kurser att välja mellan. Jag tycker systemet med kvällskurser kunde byggas på ännu mer, datateknik och telekommunikation via olika mobiltelefoner och dataskärmar blir allt vanligare och personer i alla åldrar i Finland vågar och kan använda dem. Men det är också trevligt att ibland få stänga av all teknik och arbeta med mer gammeldags hemvävda saker. Den vackra blå vävstolen skulle jag ibland vilja bära hem. Så vacker tycker jag att den är, när dagsljuset faller in rakt på den och väven som någon kursdeltagare i Byastugan håller på med. Idag ska jag också en sväng till biblioteket, för även om det finns eBöcker så gillar jag också att låna böcker med pärmar. I biblioteket bläddrar jag också i heminredningstidningarna. När Januarikylan ännu hänger kvar om knuten är det skönt att det finns ställen där man kan få gå in och sätta sig ett slag. Utan att vara tvungen att prata med någon. Visst får man göra det, men jag gillar lågmälda biblioteksbesökare. Kanske man nu inte behöver viska varje replik, men den underförstådda regeln att på bibban ska man respektera sådana som vill sitta i lugn och ro och läsa, är faktiskt bra. Det finns få tysta rum i vår aktiva vardag med dataspel och nojs annars. Bastun är ett annat typiskt finländskt rum, där man förväntas veta lite hur man gör, alltså hur man enligt traditionen ska vara. I bastun hemma kan hela familjen bada tillsammans, men i simhallsbastun så är det ännu karlarna i sin bastu och kvinnorna i sin bastu. Det där brukar det skojas om rätt friskt i andra länder. Om vår bastukultur alltså. I Finland går vi i bastun på kvinnfolks sidan utan baddräkt. Men då kommer bara andra kvinnor med in, karlarna får gå i simhallsbastun för sig. En sorts kulturkod som de flesta finländare känner till. I bastun får man sitta utan att prata, men i kvinnornas bastu förekommer det också att vi delar med oss av sorger och glädjeämnen. Ibland mer öppet än till exempel om vi sitter bredvid en grannkvinna i metron på väg till jobbet. Livets väv, färgerna som kastas in i varpen. Den är också på något sätt så urgammal, den konsten, det hantverket. Det är också en rätt så kvinnlig sysselsättning. Det har genom tiderna varit mest vanligt att det är kvinnorna som väver, även om män inte direkt är förbjudna att vistas i en vävstuga. Vill de testa, visst får de, men vanligen föredrar de att köra traktor. Eller hålla på något annat ännu mer manligt yrkesutövande. Sådant funderade vi på mycket när jag var "dagistant" för en grupp invandrarbarn som kom från länder med ännu mer bestämda regler för hur kvinnor och män får ha kontakt i vardagen. Jag tänker på muslimska länder, olika former av Islam och hur den religionen utövas i vardagen i olika länder. Hur det blir när familjer och personer från de länderna kommer till Finland och vill försöka bli finländare. Först är det språken förstås, men sedan kommer tankarna på kultur, religion och seder och bruk. Hur ska vi passa in? Hur hittar vi nya former för kultur i vardagen? En turkos väv kan faktiskt leda till så mycket tankar om sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar