Det här stället varnade mina föräldrar mig för. Det hör till Kimo Bruk och det finns en fors där. Det är alltså en plats där man om man vill berätta lite sagor istället för att skriva om verkligheten, skulle kunna dra historier om forskarlen och sådant. Om man istället forskar lite i saken så kan man få veta att stället kallas Kimo Bruks hålldamm och att här var ett ställe där man kunde reglera hur mycket vatten skulle rinna under stenbron med hjälp av dammluckor. Bönderna och smederna i trakten försökte lösa vardagsproblemen med att det blev översvämning av smältvatten på åkrarna om man inte kunde på något vis kontrollera vattenflödet i Kimo ån. Smederna behövde vattenkraften till vattenhjulen för att kunna hålla igång hamrarna vid till exempel Kyroboas.
Mina tidiga barndomsår var vid två större vattendrag än Kimo å: Nykarleby älven och Kalix älven i Norrbotten.
I Nykarleby bodde vi bara några tiotal meter ifrån älven, nära det ställe där Nykarleby vattenkraftverk är idag. Mina föräldrar vaktade mig tror jag, de skulle inte låtit mig leka utan barnvakt vid älvstranden. I Kalix är en skola byggd strax intill älven. Så de som går i den skolan får från första klass lära sig respektera den. Den är vacker och glittrande om sommaren, Kalixälven, men höst och vår kan den liksom Nykarlebyälven verka både mörk, kall och skrämmande.
Här i väntan på att få gå och se
"Lumpänglars väg" skulle jag bara försöka få denna bild och några till av broarna och bryggan runt hålldammshuset och vattenglittret i Röukas. Det gick inte helt smärtfritt, för det var en varm lång dag och jag fick solsting eller tappade balansen så jag föll baklänges. Turligt nog inte ned i forsen, bara strax intill. Antagligen var det de porlande ljuden som var orsaken. Det gjorde ont och jag blev lagom rädd. Nästa gång vet jag att verkligen ha respekt för det här stället. Det finns ett kors på hålldammshusets tak som jag med avsikt inte tog med. Mina föräldrar sa korset var för att en liten flicka drunknat där. Saga eller sanning vet jag inte än idag. Men det var ett varningens ord som kanske ändå verkligen hade effekt så att jag denna gång bara "drattade på ändan uppe på landabacken". Femtiåriga tanten Maria alltså.
Lumpänglars väg handlar om flickan Saga som har en lillebror som "forskarlen tagit", dvs han ska ha drunknat. I den föreställning jag såg sedan senare på kvällen var det flera ställen där åtminstone jag satt andlös av spänning: Scenerna med barngruppen som medverkar. Till synes utan barnvakter.
Till exempel den lilla flicka på omkring fyra år som klev omkring på en trädgårdsgunga vid portlidret utan att ramla och falla. Vi skrattade för hon satte gungan i rörelse medan de större barnen spelade sin scen om en flicka som de leker de ska kasta i brunnen. Allt gick bra och vi tänkte alla vilken välregisserad teaterföreställning!
I verkligheten också lite före "showen": En pojke på fem år ungefär och en kvinna i mommo/fammoålder på bryggan vid Komossa fritidsområde. Hon står uppe på bryggan och fotograferar med mobilen när han simmar längs bryggan och sedan klättrar upp på den. Så där håller han på ca. femton varv innan han verkar nöjd. Jag satt kvar i bilen och undrade varför kvinnan inte stoppade sin kamera i väskan och gick i vattnet hon med. Jag har gjort samma sak som hon. Jag var där och skulle lära en liten pojke simma. Förstås ville jag ha foton och gjorde som hon på bryggan, men jag minns att jag sedan faktiskt själv klev ned i vattnet och drog honom i en simring av och an tills han kunde saken.
Idag tycker jag vi har blivit lite tossiga faktiskt. Vi ska jämt fotografera varje ögonblick. I min iver att inte tappa kameran i forsen vid hålldammen trillade jag omkull och var nära slå huvudet i en sten. Tur jag hade en keps med tjockare tygkant så jag inte slog huvudet värre. Jag förundras också av ungdomarna här som cyklar och håller mobilen framför sig med ena handen och ser mer på den än på vägen framför sig, medan de med andra handen håller i styrstången på cykeln. Visst blir det en och annan cykelkrock innan vi lär oss.
Jag skriver det här inte för att spoliera teaterförställningen utan för att förstärka varningen som finns på något vis redan i texten till pjäsen. Respektera Kimo å med dammarna och forsarna i den. Eller vilket annat vattendrag eller sjö i landet. På något vis försöker varje förälder nå sina barn med detta budskap tidigt. Folkhälsan ordnar simskolor och på något sätt lär vi oss med åren så att många klarar av att leva nära så mycket vatten. Alkohol och vattendrag, sjöar och fiske. Det förekommer ibland notiser i dagspressen om folk som inte klarat den biten så vidare bra.
Men rätt många ändå här i landet verkar "fatta galoppen" med tiden. Vi ser faktiskt de trekantiga varningskyltarna med bil som åker i älven och förstår vad som avses.
Med på bild en bänk att tänka på också. Projekt Parkbänk in Progress. Denna bänk alltså då med extra varningsskylt.
