Då har jag skrivit på de här bloggsidorna i ett helt års tid och med jämna mellanrum länkat till Oravais teaters hemsida. Det ska bli intressant att se hur scenerna spelas i år. Det är många historier i ett enda skådespel, men den gemensamma nämnaren är textilfabriken. Här är en länk till en sida där man får veta mer om Evert Holmberg som startade textilfabriken.
Hemvävda tyger hade man nu börjat tillverka i fabrik med större vävmaskiner. En skugga av en hög fabriksskorsten är inte så värst bred. Rör man sig några meter i färggranna kjolar som de här är man plötsligt ute ur skuggan. Alla små flickor älskar den där rosa färgen tror jag och många vuxna kvinnor lägger också fort märke till den. Brages dräktarkiv har valt ut några tyger som de anser hör till folkdräkten för olika kommuner, men sanningen är väl närmast den att kvinnor i hemmen vävde många fler sorters randade och färgade vävar och att även i en textilfabrik som den på det gamla masugnsområdet tillverkades troligen fler mönstervävar än vi vet om idag. Jag minns textilfabriken från någon gång i mitten på 1970-talet. Då var det tal om att lägga ned produktionen men ett tag såldes tygerna i något som kallades "tygrally". Bilismen hade ersatt hästarna och namnet kom sig väl av att man åkte i bil till fabriksbutiken och snabbt valde bland tygerna och körde iväg igen. Jag växte inte upp på Masugnsområdet, men inte så långt därifrån. Vi räknade oss till Oravais kyrkoby på den tiden.
Till en masugn hör givetvis ett järnbruk. Många verkar idag ha glömt det sammanhanget, eftersom järnbruket är den äldre industrihistorien. Masugnen finns inte längre kvar, textilfabriken i tegel byggdes ovanpå den. I en masugn bearbetade man järnmalm som en första etapp eller steg till färdiga järnföremål. Vid Kimo Bruk som grundades 1703 tillverkades många olika föremål och verktyg, men brukets största produkt var stångjärn som användes för olika former av byggen. Järnstängerna var flera meter långa och de hamrades inte ut av en smed utan ett vattenhjul höll igång en stor hammare. Antagligen var det flera män som höll fast järnstången under hammaren med hjälp av stora tänger.
I den mindre "klensmedjan" tillverkade man dock mindre bruksföremål och så fanns det vid bruket också folk som kunde konsten att gjuta järn i formar. En kunskap som överlevde bruksnedläggningen med några 30 eller fyrtio år, in på 1900-talet. På kyrkogården i Vörå finns många gjutna gravkors daterade 1920-1930. I Oravais vid kapellet kan man se de handsmidda gravkorsen som är äldre än de gjutna korsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar