Rosa drömmar eller Rosa drömmer. Jag skrev inte fel där, Rosa är också ett namn på en flicka. Jag läste som tonåring Katarina Taikons böcker om de två systrarna Katitzi och Rosa. Det var spännande läsning och det fanns fler böcker i serien. Böckerna gav mig svenskan. Jag upplevde några av mina första svenska läslyckor på detta språk genom böckerna. Rubriken till vinjettbilden här intill är liten men den lyder: "Maailma odottaa, vauvat". På svenska blir det: Världen väntar, babysar. Glömmer man ett liten kommatecken där så kan man få det till: "världen väntar barn". Precis alla utom jag då, alltså. Så kan det kännas när man märker sina egna svårigheter att bli gravid just i den ålder då de flesta andra i ens egen ålder sätter igång med att få till det med inte bara ettan, tvåan och trean i barnaskaran. Hela tiden medan man själv kämpar med provrörsbefruktningar och behandlingar kommer det sedan på posten nya kort fån väninnor som antingen då ska ordna dop, eller så skickar de tackkort på sina nyfödda småttingar. Idag har jag lyckats lägga allt det där bakom mig. Jag ska snart fylla femtio och jag tänker inte längre på att bli gravid. Jag tänker gå in för att vara en Reserv-Mommo på heltid i stället. Jag är den äldsta i en kusinskara och den enda som inte lyckats få till några babysar. Men nu tänker jag sluta sörja för det och istället försöka bara finnas där för de små flickor och pojkar som är mina fadderbarn, kusinbarn eller syskonbarn. Eller fadderbarnbarn då. Mina gudbarn, om man vill vara riktigt högtidlig. Mina bonusbarn eller mina sponsrade kids. Jag är inte verkligt rik så jag kan inte ge alla precis allt vad de önskar, jag vill gärna ha lite egen kreativitet i utbyte från deras sida. Så om jag kan ger jag dem till exempel länkar till utbildningar, tips om språkstudier, varma mössor om vintern eller tips om var man få tag i sådana som inte är allt för dyra.
Just nu håller jag på att samla ihop lite rosa mjuka saker som jag funderar ge till en liten flicka. Även om det finns de som säkert kan få det till något kontroversiellt i det med: Att jag så stereotypt tänker mig att en flicka ska ha rosa kläder och en pojke ska ha helst ljusblå. Drastiskt tänker jag då ge pojken hela skalan från turkosblått till lila. Inte finns det heller några hinder för att flickbabyns föräldrar bygger på färgskalan från rosa-vitt med egna fantastiska färgval. Man måste bara börja någonstans liksom. Världen väntar, baby. Äventyret kan börja.
Det är en skön tanke som jag hoppas få hålla kvar denna nästa vecka. Att fastän jag snart ska fylla femtio så skulle också jag få ha kvar något av upptäckarglädjen. Flera av de inlägg jag skriver så här tidigt om morgonen börjar i en oroskänsla över saker som kan gå snett här i livet. "Livet är ingen dans på rosor" heter det och ofta vill någon i flickors närhet, få platta till det hela lite med den nötta frasen. Få ned henne på jorden, få henne att se mer realistiskt på sina chanser. Faran med det ligger i att Förnuftig Förälder samt andra fantasilösa vuxna kanske allt för tidigt går in med realismen just när den kreativa visionen börjar ta form. Mycket av det vi drömmer om ÄR genomförbart. Så varför inte försöka? Det kan faktiskt bli bra till slut. Eller så lär man sig något på kuppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar