Jag har valt uppdraget själv, men det där att ha mommo-ålder känns ännu ovant och konstigt. Jag väntar här igen tidigt om morgonen på dagsljuset. Skulle helst vilja hålla kvar alla små och större pojkar och långa morbröder jag känner så vi skulle kunna vara idrottsliga och bara vara i Vörå. Jag ska åtminstone försöka vara det resten av månaden, men ibland känner jag mig ensam, det kan inte hjälpas. Just om morgonen smyger sig tankarna på. Är jag så mycket annorlunda nu än när jag var tio? Den här bloggen heter tía Maria och jag är nu då snart fem gånger tio år gammal. Jag har jobbat, studerat, föundrat mig, gjort föresatser, försökt förverkliga planer. Egentligen handlar det om att känna att det finns någon mening i livet, att det borde finnas det, åtminstone. Någon slags större plan. Jag ville bli mamma men blev först en moster och nu så väljer jag då att kalla mig Reserv-Mommo. Eftersom jag på min födelsedag i år fick vara med på ett kalas med två små, en flicka och en pojke. Det var en fin födelsedagspresent att få se några med så små händer och fötter. Jag vet de kommer att växa snabbt och snart kan jag inte kanske leverera barnkläderna i rätt storlek ens en gång. Men jag lovar försöka hänga med i svängarna. Jag hoppas också på fler kalas och födelsedagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar