Rosa drömmer

Rosa drömmar eller Rosa drömmer. Jag skrev inte fel där, Rosa är också ett namn på en flicka. Jag läste som tonåring Katarina Taikons böcker om de två systrarna Katitzi och Rosa. Det var spännande läsning och det fanns fler böcker i serien. Böckerna gav mig svenskan. Jag upplevde några av mina första svenska läslyckor på detta språk genom böckerna. Rubriken till vinjettbilden här intill är liten men den lyder: "Maailma odottaa, vauvat". På svenska blir det: Världen väntar, babysar. Glömmer man ett liten kommatecken där så kan man få det till: "världen väntar barn". Precis alla utom jag då, alltså. Så kan det kännas när man märker sina egna svårigheter att bli gravid just i den ålder då de flesta andra i ens egen ålder sätter igång med att få till det med inte bara ettan, tvåan och trean i barnaskaran. Hela tiden medan man själv kämpar med provrörsbefruktningar och behandlingar kommer det sedan på posten nya kort fån väninnor som antingen då ska ordna dop, eller så skickar de tackkort på sina nyfödda småttingar. Idag har jag lyckats lägga allt det där bakom mig. Jag ska snart fylla femtio och jag tänker inte längre på att bli gravid. Jag tänker gå in för att vara en Reserv-Mommo på heltid i stället. Jag är den äldsta i en kusinskara och den enda som inte lyckats få till några babysar. Men nu tänker jag sluta sörja för det och istället försöka bara finnas där för de små flickor och pojkar som är mina fadderbarn, kusinbarn eller syskonbarn. Eller fadderbarnbarn då. Mina gudbarn, om man vill vara riktigt högtidlig. Mina bonusbarn eller mina sponsrade kids. Jag är inte verkligt rik så jag kan inte ge alla precis allt vad de önskar, jag vill gärna ha lite egen kreativitet i utbyte från deras sida. Så om jag kan ger jag dem till exempel länkar till utbildningar, tips om språkstudier, varma mössor om vintern eller tips om var man få tag i sådana som inte är allt för dyra.

Just nu håller jag på att samla ihop lite rosa mjuka saker som jag funderar ge till en liten flicka. Även om det finns de som säkert kan få det till något kontroversiellt i det med: Att jag så stereotypt tänker mig att en flicka ska ha rosa kläder och en pojke ska ha helst ljusblå. Drastiskt tänker jag då ge pojken hela skalan från turkosblått till lila. Inte finns det heller några hinder för att flickbabyns föräldrar bygger på färgskalan från rosa-vitt med egna fantastiska färgval. Man måste bara börja någonstans liksom. Världen väntar, baby. Äventyret kan börja.

Det är en skön tanke som jag hoppas få hålla kvar denna nästa vecka. Att fastän jag snart ska fylla femtio så skulle också jag få ha kvar något av upptäckarglädjen. Flera av de inlägg jag skriver så här tidigt om morgonen börjar i en oroskänsla över saker som kan gå snett här i livet. "Livet är ingen dans på rosor" heter det och ofta vill någon i flickors närhet, få platta till det hela lite med den nötta frasen. Få ned henne på jorden, få henne att se mer realistiskt på sina chanser. Faran med det ligger i att Förnuftig Förälder samt andra fantasilösa vuxna kanske allt för tidigt går in med realismen just när den kreativa visionen börjar ta form. Mycket av det vi drömmer om ÄR genomförbart. Så varför inte försöka? Det kan faktiskt bli bra till slut. Eller så lär man sig något på kuppen.

Min första onsdag som Reserv-Mommo

Jag har valt uppdraget själv, men det där att ha mommo-ålder känns ännu ovant och konstigt. Jag väntar här igen tidigt om morgonen på dagsljuset. Skulle helst vilja hålla kvar alla små och större pojkar och långa morbröder jag känner så vi skulle kunna vara idrottsliga och bara vara i Vörå. Jag ska åtminstone försöka vara det resten av månaden, men ibland känner jag mig ensam, det kan inte hjälpas. Just om morgonen smyger sig tankarna på. Är jag så mycket annorlunda nu än när jag var tio? Den här bloggen heter tía Maria och jag är nu då snart fem gånger tio år gammal. Jag har jobbat, studerat, föundrat mig, gjort föresatser, försökt förverkliga planer. Egentligen handlar det om att känna att det finns någon mening i livet, att det borde finnas det, åtminstone. Någon slags större plan. Jag ville bli mamma men blev först en moster och nu så väljer jag då att kalla mig Reserv-Mommo. Eftersom jag på min födelsedag i år fick vara med på ett kalas med två små, en flicka och en pojke. Det var en fin födelsedagspresent att få se några med så små händer och fötter. Jag vet de kommer att växa snabbt och snart kan jag inte kanske leverera barnkläderna i rätt storlek ens en gång. Men jag lovar försöka hänga med i svängarna. Jag hoppas också på fler kalas och födelsedagar.

Tisdag, sportlov

Jag är här igen i tidig morgonstund, medan det ännu är mörkt ute. Bilden till vänster är någonslags utrryck (statement) för nykterhet, men också för min längtan efter våren och sommaren just nu. Det går framåt, dagarna blir längre. Men ibland så är det en gråvädersdag och isen och snön smälter inte med den fart man önskar, utan det är då strax nedanför noll strecket: En eller två minusgrader. När man ska traska omkring så är det på gårdsplanerna glashalt, medan nu då cykel- och gånglederna börjar vara isfria. Bilden kanske inte är så där väldigt väldigt uppenbar för alla. Men det är alltså en mycket vacker Absolut vodka flaska med rosa sidentyglappar runt och inuti. Jag hittade dem, tyglapparna, via en Röda Korset loppis förra året i en plastpåse med en massa andra tygbitar. Först tänkte jag göra en babykjol av det ena rosa tyget, men så fick jag bara ingivelsen att laga en tygros som matchar fotografiet av en ros, som jag fotade för något år sedan. Vill man då med den bilden säga något uppbyggligt så blir det för min del en önskan om att de som vill ha barn inte ska blanda in alkohol i den planen alls. Jag försökte länge bli mamma men det var inte så att alkoholmissbruk var orsak till att jag inte blev det. Absolutflaskan har jag inte heller tömt själv, Jag bara hittade den vid en glasinsamlingslåda och förundrades hur vacker förförisk design den har. Med inslipade blomslingor i glaset och vackra mörkröda blommor. Verkligen en vodkaflaska som på något sätt ska verka kvinnlig, Den ser ut som att den vänder sig just till kvinnorna i taxfree shopen på en Stockholmsfärja (Jag antar att den kommer därifrån.) och säger " Lyft ner mig från hyllan, jag kan bli din och ger dig allt du drömmer om) Det är väl därför vi pratar om "rosa drömmar". De flesta kvinnor har i livet ofta den drömmen: En familj, ett hem, en vardag som doftar rosor, En behaglig lugn tillvaro där barnen går till skolan och mamma kan hemma med god ekonomi bara gå till butiken, eller hoppa in i sin bil och handla mat till barnen. Som hon då sedan hinner laga färdig just tills de kommer hem,

Men i hur många familjer i Finland ser vardagen INTE ut exakt så? Kanske att skrämmande många har det om inte bara "lite krångligt" att få ihop den rosa drömmen, utan de har det direkt svårt med den? På grund av att innehållet i sådana förföriska flaskor på något sätt kommer ner i våra magar? Och sedan börjar konstiga saker hända. Vi ska bara inte tala om rosa elefanter här då. Men jag har en bild på det temat ännu och funderar återkomma till ämnet.

Annat i vardagen här omkring och för mig är just nu då bara det att jag måste försöka muntra upp mig själv genom att skriva morgonfilosofier. Det finns saker jag vill göra denna vecka som inte är att dricka vodka eller rödvin: Jag hittade i gömmorna också ett vitt bomullstyg som jag tänkte försöka sy till en liten sommarklänning. Jag såg en bild på den med, på en webbsida om närproducerade grönsaker. Så eftersom jag sitter på materialet till att förverkliga den klänningen: Några bitar spets, ett grönt och vitt sidenband med lövmotiv, vit sytråd och har en symaskin så tänker jag: "Varför inte?" Det finns alltid någon liten tjej som kan få den på sig sedan. Projektet är lagom svårt så att jag inte blir helstressad av att jag inte kan sy knepiga kragar och mystiska intagningar utan att börja muttra samanbitna eder mellan framtänderna eller skrika irriterat så det hörs in till grannen, Det är ett litet svalt vitt och lustfyllt jobb klart på någon halvtimme tänker jag mig och sedan kan jag drömma vidare om sommar och sol. Läser någon detta och tycker jag är en halvgammal fjollfia så bjuder jag på det. Det ska bli kul. Kiva, Hur skoj som helst.. Sportlovet, det som är kvar av det tar vi sedan då på talang, hoppas jag.

Tidigt fredag morgon

 Det börjar arta sig med våren, snön smälter och med lite tur blir sportlovsveckan med isfria vägar så att de som ska iväg på sportlovsresor har mer säkert väglag. Jag stannar i hemmabackarna och om det är väder motionerar jag bara i hemmabackarna och sköter katten. Blir det gråväder så pysslar jag inomhus med att baka skriva eller sy och virka. Jag håller på att planera fler klädkombinationeer till småfolk, som jag ger i preset. Det finns alltid någon bra tidpunkt. Om till exempel en månad så är det vårdagjämning och då ska vi väl äntligen bli av med en del av de där krypande obehagliga nattliga tankarna, när man vaknar för tidigt och det ännu bara är vintermörker där ute. Just nu vet jag inte med vilket väder Farbror Frej kommer att infinna sig denna vecka. Men han verkar vara där nu, redo med sina vårspratt. De kyrksamma får väl ta och acceptera att han ännu är i farten. Man ska inte heller ta ut sorger i förskott heter det, visst kan väl få lite snö och vinter ännu i mars. Men det kan också hända att solen skiner mellan varven. Växlingarna mellan is på vägen och sedan vattenslask skulle jag kunna vara utan, med tanke på att jag ständigt lite är med hjärtat i halsgropen för de familjemedlemmar som ska pendla till jobbet. Jag tycker de skulle kunna ta tåget eller så låta mig vara chaufför, Skämt åsido. Jag har igen vaknat tidigt och skriver av mig lite oro i nattens mörker. Sedan om några timmar ljusnar det till molnigt eller soligt. Men det blir i alla fall en ny gryning och jag har tagit mig igenom ännu en natt. Eftersom jag somnade vid tiotiden i går kväll har jag hunnit sova de ca sju timmar som det sägs att vuxna personer i min ålder ska sova. Jag håller tummarna för fredagskurserna då och med lite tur ett soligt veckoslut då jag hinner suga i mig mycket frisk uteluft här på de bekväma promenadstråken. I tankarna har jag sommarstugestädning, men jag börjar med det först om några veckor. Växthusbestyren blir först i maj-juni och det är skoj, men alltid rusar våren så snabbt iväg att man känner sig rent överraskad. 

( Av någon anledning vill inte bloggen placera bild och text där jag vill i detta inlägg) 

Onsdag med hala vägar + drivor

Vi har snart kursat oss igenom halva veckan och i går gick det bra. Vi hade en skicklig chaufför. Men de mest dumdristiga körslorna skulle jag helst nu bara låta bli. Hemmakattens sång. I dag blir det mera idrott, motion och mot eftermiddagen mera keramik. (Som jag hoppas ska blir mera än en slattrig lerklump ovanpå drejskivan) Nästa vecka är sportlovsveckan och då hålls väl de klokaste sig i hemmabacken vid Skidstugan. När vi nu en gång har så bra ställen för idrott i den här kommunen. Varför köra iväg någonstans i onödan då? Men var och en måste själv försöka uppskatta sin kapacitet för idrott och spännande "vikinga" färder till sjöss, längs vägar eller med flyg söderöver. Med lite vädertur så är det soligt och vårligt nästa vecka. Men det finns inga garantier.

De som vill veta mer följer med väderleksprognoserna innan de far.

Tisdag med små planteringar

Den här lilla paprikaplantan kan kanske inte kallas någon verklig milstolpe. Men ändå på ett sätt så känns den i vardagen som något som riktar tankarna framåt, emot våren och sommaren. Igår var det fortfarande snö och is på marken, men ljummare i luften, runt noll-strecket. Men så plötsligt så börjar det blåsa. Jag vet inte ännu vad för väder vi får till eftermiddagen, men jag hoppas det blir sådant att man kan ta sig till kvällskurserna. De skapar på något sätt en rutin i veckan. Det att man vet det finns en grupp människor och vi ska tillsammans igen försöka lära oss något nytt, hur litet det än kan kännas att man gör framsteg just den kvällen. Kanske att längre fram så faller då pusselbitarna bättre på plats. Jag vet jag borde inte oroa mig tidigt om morgonen, men just nu är det igen bilfärderna och snödrivorna som jag tycker verkar kämpiga. Bara vägar och ljusa kvällar. De kommer varje år, jag vet. Då packar jag in plantorna i bilen och kan föra dem till växthuset. Då blir det också sommarstäda stugan. Livet kan kännas så krångligt ibland, med alla förändringar. Men varje år brukar gröngräset ändå återkomma.

Måndagstankar kring fler presenter till 2 små

Jag fick iväg de här barnkläderna till sina mottagare på  Vändagen i lördags hoppas jag. Kanske är det mer kläder till en liten flicka, men om man inte en vanlig dag är så väldigt noga så kan också en pojke använda lila, tycker jag. Huvudsaken är att kläderna är mjuka och sköna närmast kroppen. Sedan kan man i vintervädret dra på fler stickade plagg om man vill. Jag tycker det är så roligt det finns några som jag kan planera klädkombinationerna till. En del försöker jag knåpa ihop själv, men en del kan man också fynda eller köpa. Jag gör inte anspråk på att vara en superskicklig hantverkare när det gäller barnkläder, för det kan kanske bli lite bråttom i vardagen, när man ska i väg i barnvagnar eller placeras på en pulka. Bäst är väl om mamma eller pappa kan bära. Mössan är i allafall viktig, så man inte fryser om öronen. Den här var inte riktigt ny, men modellen är bra tycker jag. Lätt att sticka några till, det är bara resårstickning, två aviga två räta och blir man riktigt inspirerad så lagar man en tofs också.

Måndag morgon med Valentine-mössor

Botnia Vasa loppet genomfört, i soligt, lite kallt väder i år. Snön låg kvar i skidspåren och just nu har vi halt, skarnö och kyliga nätter, men nästan på plus om solen skiner. Jag såg färgglada barn som väntade på skidåkarna vid Norrvalla målområdet. Till nästa veckoslut hinner de som vet hur man använder garn, stickor och virknålar, fast laga ett par mössor liknande de som de här kidsen har på sig. Själv ska jag försöka hålla igång med kurserna inom Medborgarinstitutet. Vi kör ännu kvällstid i mörker till de flesta kurslokalerna. Till keramiken kan jag gå till fots, liksom till vattengymnastiken i Norrvallabassängen. Men till spanskakursen är det bilen som gäller, det är för långt att skida och det är inte ännu cykelväder. Förbättrade cykelbanor står ännu på min önskelista, Eller alternativt förbättrade vägar med asfalt, antingen på Bertby vägen eller så bredare vägrenar till Vöråvägen. Jag läste att fler än jag kämpar på med sådant i Österbottens Tidning igår. Sådana som skulle välja cykeln till jobbet, bara det fanns vettiga lättrafikleder. Jag funderar på att börja skriva frilansartiklar om detta.

Fredag, förberedelser för skidloppsveckoslut

Tidig morgon, fredag. (Trots att bloggen säger torsdag) Nu börjar det ljusna. Jag håller tummarna för alla som ska delta i veckoslutets sportevenemang, Botnia Vasa loppet. Snön ser bra ut och med lite tur skiner solen ännu. Men det är inte något jag kan styra, bara hur jag själv använder dygnets ljusa timmar. Vi har kommit en bit på väg igen med våra MI kurser också. Ibland går inlärningen inte så snabbt som man skulle vilja, men förhoppningsvis blir det sedan kunskaper och färdigheter av det hela, trots en del misstag. Den kreativa processen har ett skede där man söker mycket ny information kring ett visst ämne. Sedan ska det till någon sorts viloskede, innan hjärnan sorterat alla de nya intrycken. Först därefter kommer då idéerna om hur man kan använda de nya kunskaperna i vardagen. Så har jag läst det i stora drag och det känns också som att det är så. För många spralliga och spännande TV-program på rad, utan vila emellan kan till exempel bara kännas kaotiskt och råddigt och inte skoj alls. Just nu har jag i varje fall sovit rätt så bra, trots att det var en natt med fullmåne så jag ska försöka motionera mig vidare med de vanliga sakerna idag, ut och gå och andas frisk luft är åtminstone en programpunkt idag.

Onsdag i snö, kursar oss vidare, se upp med de hala vägarna

Lite överallt här omkring ser det ut så nu: Stora snödrivor, bra att åka skidor på, men de skymmer sikten för bilåkare och andra medtrafikanter till fots. Så jag skriver samma lilla bekymrade tanke idag igen: Jag hoppas ta mig genom drivorna och att mina kurskamrater och familjemedlemmar inte heller ska köra för fort, det är halt väglag och lätt att sladda till med all snön i vägkanten. Använd cykel- och gångbanorna där de finns! Jag fortsätter att skriva om att jag skulle önska fler cykel- och gångbanor till de byar i kommunen som INTE har det, vi har kursställen, byahus och bönehus, men ofta smala vägar i KOMBINATION med långtradare och annan tung frakttrafik. Jag hoppas faktiskt någon pådrivarperson med politik "som yrke" skulle se vad jag skriver och föra saken vidare. Helst just förstås till "mina" byar" Inte bara så att det igen är på ett ungefär där vägsatsningen görs. Uppe i kommuncentrum, tio meter vägförbättring. Utan längs Vöråvägen. Den smala och den krokiga. Idag så är det annars en helt vanlig onsdag i början av februari. Samma februarikänslor som vilket annat år som helst: Det känns lite nu att vi har fler ljusa timmar i dygnet, men just denna vecka har det inte varit så många soltimmar ännu. Gråväder men inte för kallt. Det går an, skidåkare gillar det säkert, bra träningsväder för VM och Finländska Mästerskapen i längdåkning på skidor, alltså. För den som inte tävlingsidrottar eller går i Idrottsgymnasiet här, utan mer jobbar med fotografering och växthusodling och sådant, så skulle den där lilla solglimten pigga upp.

måndag tidigt med mycket snö

Det var förra veckans snödrivor, det, lilla bilden här till vänster. Sedan dess har det över veckoslutet kommit ännu mera snö. Det är sådan där lös snö och vi har inte så kallt, runt noll, eller några grader på minus. Men snömängderna runt garageportar gör att det kan vara svårt få ut bilen. Snöröjarna med sina traktorer och schaktblad hade att göra i går kväll, någon traktor körde rätt fort, en äldre pensionerad man med spark tog fel på var cykel- eller gångbanan börjar och kom i misstag ut i körfilen, Det är lätt hänt, han berättade han ska med sparkstöttingen några kilometer, han hade varit till butiken och tänkte nu som vanligt då bara sparka iväg hem till stugan. Vi gav honom skjuts för det såg ut som att snöröjarna verkligen hade bråttom att få undan drivorna. Jag blev orolig han skulle bli påkörd när han sedan skulle korsa vägen också, utan reflexer på jackan. Väl framme visade det sig han var utan el i stugan, men att hans släktingar var där och lovade ta hand om det problemet och hjälpa mannen tillrätta för natten. Det är väl bara ett exempel på en situation som kan uppstå plötsligt. Jag hoppas nu för nästa vecka igen det där med att "sänka farten" skulle nå ut till fordonsförare. Även till de unga som ännu inte fått körkortet för bil, utan alltså kör traktor. Även om det är bra och viktigt arbete man tänker utföra med traktorredskapen så blir det bättre om man ser efter lite vilka som överraskande kan vara på vägen fast de inte "borde". Jag hoppas verkligen de som ska pendla till jobbet startar i tid också, så de inte behöver köra så fort. Det är just sådan där snö som är härlig i skidspåret och ser ut som den bästa vinterbilden. Men man sladdar lätt i diket och då blir det ju att gräva sig loss, så snöspaden borde vara med. Reflexvästen också och varmansrallyidéerna kunde säkert en eller två eller allihopa bara lämna hemma på hatthyllan. Det är bra att övningsköra, men helst då dagtid och på någon öppen plats där man inte riskerar köra in i översnöade stenar eller på folk som är ute och går. Egentligen vill jag rätt mycket nu att den här snön bara börjar smälta. Men så har vi ju ett skidlopp nästa veckoslut att tänka på också. Idealiskt för det, men spänningsmoment i trafiken kan uppstå, så kunde man väl sammanfatta mina tankar kring den inkommande veckan. Jag försöker förbereda mig. Tänka mig in i vad jag ska göra och vad jag vill få uträttat. Hela tiden med det målet för ögonen att vi ska helskinnade igenom veckan, ha roligt på kursträffarna, tycka om varandra och att allt ska gå bra. Mera än så kan jag egentligen inte prestera nu. Det är ännu mörkt ute och det är bara några enstaka väglampor tända där ute. Jag måste försöka tänka att vi gjort vad vi kunnat hittills, att inte lyssna på dem som marrar och klagar för mycket. Inte låta dem ge mig dåliga känslor, vi ska igenom, men inte till varje pris. Lagom fart framåt, med eftertanke igen då alltså. Tänka att vi åstadkommit en del ändå här i livet, även om det inte blev allt precis som vi planerade.