Jag är där igen, med de sydamerikanska minnesbilderna, ungarna, kläderna, strapatserna innan vi träffades. Jag städar åt min gamla vän, eller unge vän. Han vill hellre se det så. Han blir yngre för varje dag som går.
Ibland är han superstressad och jag förstår honom inte. Eller så fattar jag det, men vill inte han ska skrika ilsket åt mig.
Var det samma sak med min förste resekompis? Jo, det var det. Vi grälade och vissa dagar var det bara omöjligt att ens kunna prata. Vi kände oss utmattade. Men så kommer en ny dag och så vill vi igen försöka få upp fnurran på tråden.
Svårast är det i slutet av månaden, när bådas pengar på banken är för lite. Man skulle ju vilja vara så rik att man kunde ge älsklingen 1000 euro. Men de pengarna ligger på någon annans konto och i ögonblickets hetta hinner vi inte fram snabbt med nog med svaret. Han avbryter och lyssnar inte.
Här vid Titicaca sjön skulle vi båda vilja ge så mycket mer än några kakor och småslantar till ungarna. Men de är så många. Vad ska vi ta oss till?
Vad kan vi göra idag, annat än att berätta att i Bolivia, fortfarande många barn som de här. De här barnen växte upp, fick egna familjer. I landet förändrades något till det bättre kanske. Men småflickorna med flätorna och pojkarna där som vill sälja vassbåtar. Det är inte rätt att hjälpa barn endast enligt utseende. En blond liten pojke i Finland är väldigt söt, tycker varje släkting. De får tänka så, men att tro att barn som inte ser så ut, skulle ha mindre rätt till hjälp, stöd och omsorg, utbildning. Det tycker jag faktiskt är orättvisa. Röda Korset, Unicef, Plan. Det är så lätt att bli fadder idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar